På torsdagsmorgonen, efter diverse transportstrul, kom vi så äntligen iväg till sjukhuset. Det var dags att ta bort ställningen efter fyra långa veckor. Han fick smärtstillande här hemma först, och sen ett narkosmedel i nässpray på plats på sjukhuset. Läkarna tog ner benet från ställningen och klippte bort bandaget. Hannes skrek av smärta och snedtände tydligen lite på narkosen. Det händer sa läkaren, men det är inte särskilt vanligt.
Bandaget var klistrat fast på benet och tyvärr följde det med skinn på vissa ställen, så det är inte så konstigt att han tyckte att det gjorde ont. Benet var svullet och såg misshandlat ut.
Det kändes helt fantastiskt när vi väl fick krama honom på riktigt och ha honom i vår famn! Tror han också har längtat efter det. Efter pärsen så däckade han i en och en halv timme. När han vaknade var han groggy och yr, men han fick en piggelin som han glatt smaskade i sig.
Under torsdagen var han sen ganska vinglig, det märks att han tappat musklerna under den här tiden. Han blev nästan som en liten bebis som vi fick bulla upp med stöd när han satt. Under helgen har han blivit mycket stadigare och har nu inga problem att sitta, och han kan faktiskt också krypa lite men man märker att han tycker att det gör ont i benet. Han vill absolut inte stå upp, ens på det friska benet.
Han är däremot väldigt lycklig igen, och skrattar mycket mer än under den här hemska månaden. Vi var ute till lekparken så att han fick gunga och det tyckte han var väldigt roligt. Han skrattar och pratar mycket mer igen. Härligt!
Första kramen av mamma.
Trött kille hos pappa, med näs-sprutan i handen
Hemma i soffan, lätt nedhasad. Inte så stadig än.
Något han saknat - pappas dator! Kompisen Jonatan fick också spela.
Full fart på golvet, han måste ju få leka ikapp
