Mamma bloggar

För nytillkomna gäster på bloggen så hänvisar jag till http://moonroy.blogspot.com för tidiga bilder av Hannes.

Sedär, nu har även jag hittat hit. Eller snarare, nu har jag äntligen lite tid. Egentligen borde jag sova en stund, men jag har inte riktigt ro till det. Idag har det varit en fantastiskt bra dag men också en rätt jobbig dag (efter en ännu jobbigare natt). Lille Hannes måste ju ha mat minst var tredje timma nu för att dels bli av med gulheten och dels för att öka i vikt såklart. Som en del av er redan läst här på bloggen har det varit lite struligt med amningen. Det har varit otroligt jobbigt och det har fällts många tårar från mig, men det är visst helt naturligt sägs det; hormoner ni vet. Som hormonell, nybliven mamma, är det lätt hänt att få skuldkänslor och känna sig som världens sämsta mamma när allt inte funkar som det "ska".

Det fantastiskt bra med dagen har varit att Hannes farmor, farfar och farbror Mikael kommit på besök ända från Karlstad! De har åkt (med buss dessutom!) över dagen bara att få se lille underverket. Det var jätteskoj att ha dem här! Det som också har varit bra med dagen är att amningen har fungerat så himla mycket bättre, så det verkar finnas hopp i alla fall. Hannes har dessutom varit på ett strålande humör (pigg och alert i alla fall) de korta stunder som han är vaken.

Det otroligt jobbiga med dagen har varit: INGEN SÖMN, efter en natt med ungefär fyra och en halv timmas sömn. Så här har det varit i princip sen han föddes. På SöS (där de, precis som Mattias säger, har varit HELT FANTASTISKA) gick det sällan att få någon ro under dagen eftersom det var provtagningar och sånt mest hela tiden. Eller så var det helt plötsligt matdags (för oss, det är ju inte bara Hannes som ska ha mat). Idag har vi ju haft besök så det blev ingen sömn under dagen idag heller.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tror att Hannes har världens bästa pappa! Vet inte hur jag skulle klarat mig de här dagarna utan Mattias. Han har tagit ett enormt ansvar! Vi har verkligen kämpat tillsammans, alla tre. Nu gråter jag igen (lyckotårar), är det hormonerna tror ni?! :-)