Förlossningsberättelse

Alla som inte vill läsa om äckliga detaljer kan sluta läsa nu. Här är min förlossningsberättelse, som jag minns förlossningen, kompletterad med vad jag läst i min journal om hur det gick.

Fredagen den 14:e november hade vi fått tid för bedömning om eventuellt igångsättning, eftersom man som IVF-gravid kan bli erbjuden det när man gått en vecka över tiden (i Stockholm). Det gjordes bl a en gynundersökning för att se om livmodertappen var redo för förlossning. Det var den. Läkaren gjorde även en s k hinnsvepning, där de går in och rispar lite på fosterhinnorna vilket kan hjälpa till att sätta få igång kroppen. Vi bestämde oss för att vi ville bli igångsatta trots att jag känt mig motvillig till det tidigare. Det visade sig dock att det var helt fullt på förlossningen och vi skulle därför inte kunna få en tid förrän på lördag eftermiddag.

Så det var bara att åka hem. Vid lunchtid fick jag någon enstaka värk, men det hade jag ju haft lite då och då i nästan ett par veckors tid så jag tänkte inte så mycket mer på det. Framåt eftermiddagen kände sig både jag och Mattias lite trötta så vi gick och la oss ett slag. En och halv timme senare vaknar jag av att jag hade en rätt kraftig värk, så jag gick upp, klockan var då ungefär halv fyra på eftermiddagen. Märkte rätt snart att det var rätt så regelbundna värkar, ungefär var 10:e minut. Så efter ett tag tog jag hjälp av webbsajten varktimer.se för att klocka värkarna. Vid femtiden kom värkarna var 5:e minut ungefär. Ringde förlossningen för att förvarna lite. De tyckte jag skulle stanna hemma tills det var tre minuter mellan värkarna (som man fått "lära sig"). Vid niotiden på kvällen tyckte jag att värkarna var såpass täta och jobbiga att jag ville åka in, då hade jag också kräkts för första gången (det skulle visa sig bli flera gånger under kvällen och natten). Kände att jag ändå hanterade värkarna rätt bra med hjälp av andning som jag försökt träna lite på men inte riktigt fått till när vi tränat, men när värkarna väl satte igång tyckte jag att jag fick till tekniken alldeles av mig själv.

Vi kom in till förlossningen vid halv tio och fick träffa barnmorskan Ulla och undersköterskan Eva. Jag var öppen 4 cm. Värkarna tilltog men jag fortsatte att andas mig igenom dem ett bra tag. Ibland kom det "monstervärkar" som yttrade sig så att jag fick en kraftig värk som direkt följdes av en ny kraftig värk. Normalt sett så är det ju en paus på åtminstone någon minut emellan. Vid dessa monstervärkar kräktes jag, totalt blev det väl 5 gånger (minns inte riktigt). Mattias hanterade det dock galant. Han vande sig snabbt vid allt "äckel"(för det blev mer och mer). Barnmorskan tyckte att jag hade ett bra värkarbete men samtidigt tyckte hon inte att jag öppnade mig i så bra takt, det tog lite för lång tid. Så hon tog hål på fosterhinnorna. Jag tror det var ungefär då som jag började med lustgasen. Lustgasen tog, precis som man fått lära sig, liksom av toppen på värkarna vilket kändes bra. Efter ytterligare tid med kraftiga värkar hade jag fortfarande inte öppnat mig mer än 6 centimeter så Ulla "hotade" med att ta till värkstimulerande dropp och då tyckte hon att jag borde ta en epiduralbedövning. Jag tackade inte nej till detta! :-) Narkosläkaren kom rätt snabbt och satte epiduralen. Det kändes nästan ingenting, mest som en ilning längs ryggraden. Han talade om att jag var mycket lätt att sätta den på *stolt* :-) Men det värkstimulerande droppet sattes inte in i det här läget. Eftersom jag fick en paus i det jobbiga i och med epiduralen så passade Mattias på att försvinna iväg på toa. Vet inte hur länge han var borta men det var inte många minuter. När han kommer tillbaks så har barnmorskan precis konstaterat att jag helt plötsligt är öppen 10 centimeter! Jag gick alltså från att vara öppen ungefär 6 cm till 10 cm på kanske 10 minuter. Gôtt att jag inte kände så mycket av de värkarna!

Sen tog det inte lång tid tills jag började känna av krystvärkarna, så det var bara att sätta igång att krysta. Jag började med att stå på knä lutat mot sänggaveln, det kändes bra. Sen börjar det bli lite rörigt för mig bland mina minnen, men jag tror det var så att de började se att han inte återhämtade sig så bra mellan värkarna så det var bara att byta till gynställning för att de skulle kunna ta blodprover på honom med jämna mellanrum, sk laktatprov, för att se mjölsyrehalten i blodet på honom. De såg att värdena hela tiden steg, så nu började det bli "bråttom". Nu var det två läkare, barnmorskan och undersköterskan i rummet samtidigt som alla hade koll på sitt. Jag kände mig lite smått besvärad av att det var så mycket folk i rummet och jag minns att jag tänkte "varför har ni så himla bråttom, det tar väl den tid det tar". Jag förstod inte det kritiska i det hela just då. Nu satte de dessutom in värkstimulerande dropp och så började de prata om sugklocka. Sugklocka vill man ju inte vara med om tänkte jag så jag försökte kämpa på ännu mer...men det hjälpte visst inte så mycket. Helt plötsligt blev det riktigt bråttom och jag hörde någon säga "ös på med droppet nu" och så sattes sugklockan på plats och på tre krystvärkar med draghjälp från sugklockan var han ute. Underbar känsla när jag insåg att han faktiskt var ute, men de där tre sista krystvärkarna med någon som sliter och drar mig sönder och samman med klockan - det var smärta from hell! Tappade helt fattningen och bara gallskrek (tror jag). Var ändå såpass med att jag hann se Mattias reaktion...han såg alldeles skräckslagen ut han med. MEN allt gick ju bra och vi blev alldeles överlyckliga när han kom ut. Först så var han alldeles tyst men man såg ändå att han rörde på sig. Det tog ett litet tag innan han började skrika. Han låg på mitt bröst medan vi väntade på att moderkakan skulle lossna. Sen fick jag sys med "flertalet" stygn som det står i journalen (de slutar räkna efter ett tag) men tydligen sprack jag inte mycket sa de. Jag har heller inte haft särskilt ont efteråt.

Sen han kom har jag levt i ett fulltständigt lyckorus. Har hört att det där lyckoruset inte alltid infinner sig direkt, men det gjorde det i alla fall hos mig. När jag först fick upp honom på bröstet kändes det ovant och som hela graviditeten känts; overkligt.

Nu en vecka senare känns allt högst verkligt men jag kan nästan få panikkänslor när jag tänker på att "just detta ögonblick får jag aldrig vara med om igen"... så kan jag tänka om nästan varenda ögonblick. Jag måste verkligen se till att njuta av detta känner jag - det tycker jag att jag är värd!